Före framväxten av den kommunala hemtjänsten var det familjen som stod för både försörjning och vård av de allra flesta äldre. För de som inte hade familj eller där familjen inte hade ekonomiska möjligheter att ta hand om sina gamla, var fattigvården det enda alternativet (Eliasson, 1996). Detta var sekelskiftets offentliga äldreomsorg, som innebar att de gamla fick minimal försörjning, bostad och vård. Denna form av äldreomsorg började uppfattas som inhuman och otidsenlig och varje kommun ålades att inrätta ålderdomshem vid instiftandet av fattigvårdslagen 1918. Vid mitten av 1940- talet utreddes ålderdomshemmens framtid där ambitionen var att de skulle moderniseras och inriktas på alla äldre oavsett samhällsklass. Ålderdomshemmen skulle vara hemlika och den som så önskade skulle få eget rum, där den som ville kunde ha sina egna möbler. Under 1940 och -50 talet antog riksdagen Sveriges första äldrepolitiska riktlinjer, som innebar en kraftfull satsning på ålderdomshemmen. En åldringsvårdsutredning tillsattes där de äldres behov av olika former av hjälp och stöd skulle utredas och där hjälp i gamla människors hem lyftes fram. Nya riktlinjer för äldreomsorgen antogs också av riksdagen där målsättningen var att de gamla, utan allt för stora personliga påfrestningar skulle ha möjlighet att leva ett oberoende liv så länge som möjligt i sina egna hem (Szebehely, 1999).
Under 1950, -60 och -70 talet innebar den kommunala hemhjälpens framväxt en valfrihet där äldre i olika sociala skikt kunde välja mellan att stanna i sitt eget hem eller flytta till barnen eller ålderdomshemmet (Eliasson, 1996). Äldreomsorgen genomgick stora förändringar under 1990-talet, då Ädelreformen genomfördes. Utgångsläget var en helhetssyn på den äldre människan. Sociala och medicinska behov skulle tillgodoses på ett sammanhållet sätt. Detta innebar en förskjutning av ansvar och arbetsuppgifter från landstingen till kommunerna. Institutionstänkandet övergavs och rätten till ett kvarboende förstärktes, antingen i det ordinära boendet eller i en särskild boendeform såsom sjukhem, ålderdomshem, servicehus och gruppbostad. Där den egna bostaden sågs som förebild, kopplad till gemensamma utrymmen för social samvaro och tillgång till vård och omsorg (SOU 2003:91). Med Ädelreformen infördes ett kommunalt betalningsansvar för medicinskt färdigbehandlade patienter. Där kommunen också ansvarar för befolkningens behov av grundläggande medicinsk behandling, omvårdnad, förebyggande arbete och rehabilitering som inte kräver sjukhusens medicinska eller