Jag vandrar nu i mörker.
Ett mörker som kramar glädjen ur min kropp.
Det är kallt, där uppe svävar svarta moln, dom är endast för mig.
En vind drar förbi, ett tåg hörs i fjärran.
Dessa två talar om för mig att livet jag levt och lever är ett mörker utan ljus.
Sekunderna slår och släpar sig fram, precis som jag, mitt hjärta och min kropp.
Visst finns en glädje, men då som en hinna av pollen i en vattenpöl.
Under mig finns ett mörker, ett bottenlöst mörker där glädjen aldrig får plats.