Nu är den äntligen slut! Brott och straff skriven av Fjodor Dostojevskij 1866.
Boken handlar om den fattige studenten Rodja, en väldigt melankolisk, stolt och egensinnig ung man som helst håller sig för sig själv och drar sig för kontakt med andra människor. I bokens början överlägger han ett mord på pantlånerskan. Dels för att slippa vara en börda för sin mor och syster, för att kunna göra rätt för sig i livet, men kanske främst för att avgöra om han är den övermänniska som han tror sig vara. En övermänniska står över samhällets lagar och moraliska gränser, är hans tes riktigt skulle mordet inte bekomma honom då det kommer leda till en större nytta och därav kommer att vara moraliskt riktigt.
De resterande 500 sidorna innehåller Rodjas velanden och tankebanor över vad som är rätt och fel, och personerna i hans omgivning som gör allt för att försöka förstå sig på honom.
Karaktärerna och deras inre ideal, och sinnestillstånd, står i fokus för boken som är en realistisk skildring av Petersburgs lägre samhällsklass. Ett kännetecken för realismen är just studien över hur individens relation till kollektivet i kombination med miljöns påverkan formar individen, vilket är just vad boken handlar om. Läsaren får tydligt förklarat för sig förhållandena mellan karaktärernas åsikter och deras samhällsposition. Som en bok av sin tid är slutet givet på förhand, efter all kritik mot romanformen som ansågs kunna leda till bristande moral och brottsliga handlingar var det nödvändigt att karaktärerna upplevede konsekvenserna av sina handlingar.
På +-sidan står att boken inte alls var lika svårläst och ogenomtränglig som väntat. Som motpol var den istället nästintill outhärdligt dryg och tråkig, nog för att jag inte upplevde den som omöjligt lång men i gengäld inte det minsta tilltalande. Jag får försöka glädjas vid att jag nu inte enbart är en av alla dem som har Brott och straff ståendes i bokhyllan, utan numer även är en av dem som faktiskt har läst den…och försöka intala mig själv att det var värt det.