Den sociala, ekonomiska, politiska och kulturella kontexten inom vilken äldreomsorgen i Sverige verkar, har förändrats mycket sedan dess uppkomst vid början av 1900-talet. I fokus har alltid frågan om vem som ska ha det primära ansvaret för de äldre hjälpbehövande - familjen eller samhället - varit (M Sand 2007).
Om man ser på detta historiskt kan vi se att samhället alltid har tagit ett visst ansvar för de äldre, men att fram till 1956 var detta primärt familjens ansvar. De äldre som inte klarade sig själva och inte hade anhöriga att förlita sig på, var hänvisade till den kommunala fattigvården, medan de som hade råd kunde köpa vård och omsorg (Edebalk 1990; M Sand 2007).
Genom en rad förändringar som gjorts i lagstiftningen under 1900-talet har dock successivt omsorgen om de äldre hjälpbehövande gått från att ha varit de anhörigas - framför allt de vuxna barnens, till att bli samhällets - framför allt kommunernas, ansvar (M Sand, 2007). Den första förändringen utgjordes av införandet av en allmän pensionsförsäkring 1913, som gjorde att ansvaret för de äldre kunde flyttas från den kommunala fattigvården och istället övertas av staten (Edebalk 2003;1990; M Sand 2007). En annan förändring utgjordes av den starka utbyggnaden av ålderdomshem, som skedde under första halvan av 1900-talet. Ålderdomshemmen var länge den enda vårdformen för äldre. Ett ökat antal äldre i kombination med en otillräcklig samhällsekonomi omöjliggjorde dock en utveckling mot fortsatt utbyggnad, och kritik kom att riktas mot den. Detta, tillsammans nya förutsättningar, exempelvis ett utökat pensionssystem 1946, gjorde att alternativa vårdformer började ta form vid 1900-talets mitt (Edebalk 2003;1990; Odén 1985).
Bland annat öppnade detta upp för utvecklandet av hemhjälp, eller hemtjänst som det idag kallas, som ett alternativ för de äldre som nu kunde klara sig tillräckligt bra i det egna hemmet för att inte behöva flytta till ålderdomshem. Verksamheten anammades snabbt av ansvariga för äldreomsorgen, som i och med denna fick tillgång till ett billigare alternativ till institutionsvården. Så småningom fick vi en ny politisk riktning mot vård i hemmet - startskottet för den så kallade hemmaboendeideologin (Edebalk 1990; Edebalk 2003; Szebehely 1995). Både Ulmanen (2006, s.18) och M Sand (2007, s.65) kallar detta för en valfrihetsrevolution, och syftar då både på de äldre - fattiga som rika - som för första gången i historien fick möjlighet att leva ett liv utan fullständigt beroende av familjen, och på deras vuxna barn - i regel döttrar, som i och med detta kunde välja att lönearbeta.
Hemtjänstens verksamhet expanderade snabbt och kraftigt ända fram till slutet av 70-talet. Efter detta vände dock utvecklingen mot en minskning av antalet med hemhjälp. Samma sak gäller utvecklingen av institutionsvården (Szebehely, 1995). Denna utveckling kommer vi i denna uppsats att ha anledning att återkomma till, vilket görs under nästa rubrik.
1956 kom dessutom en ny Socialhjälpslag, vilken ersatte den gamla så kallade Fattigvårdslagen. I och med denna lag stärktes de äldres självständighet ytterligare. Bland annat
T. Rönnbäck & A. Radyn
5
innebar lagen möjligheter för äldre att få rätt till socialhjälp, med följden att eventuella vuxna barns juridiska skyldigheter att sörja för den äldre därmed upphörde (Odén 1985). Samma skyldigheter togs ur familjelagstiftningen 1979 (Sundström & Johansson 2005). Syftet med detta var bland annat att göra äldre mindre beroende av sina barn, något som stärktes ytterligare genom att kommunerna, i samband med den kraftiga expansionen av offentlig sektor under 60- och 70-talen, blev skyldiga att tillhandahålla boende och omsorg för dessa (SOU 1997:170, i M Sand 2007). Motiven för denna utveckling var bland andra att i större utsträckning kunna säkra den äldres välbefinnande. Detta då man sett att äldre kunde fara illa på grund av att anhöriga av olika anledningar inte klarade av att ge den äldre god omvårdnad (M Sand 2007).
Resultat (
thailändska) 1:
[Kopia]Kopieras!
บริบททางสังคม เศรษฐกิจ การเมือง และวัฒนธรรมในการดูแลผู้สูงอายุในสวีเดน ดูเหมือนจะ มีการเปลี่ยนแปลงมากตั้งแต่ที่เกิดขึ้นในศตวรรษที่ 20 ต้น โฟกัสอยู่เสมอคำถามของที่ควรมีความรับผิดชอบหลักสำหรับผู้สูงอายุยากจนครอบครัวหรือสังคม-ถูก (M ทราย 2007)ถ้าคุณดูที่อดีต เราจะเห็นว่า สังคมได้เสมอรับผิดชอบบางอย่างสำหรับผู้สูงอายุ แต่จนถึงปี 1956 นี้เป็นหลักความรับผิดชอบที่ครอบครัว ผู้สูงอายุที่ล้มตัวเอง และไม่มีญาติพึ่ง ถูกเรียกว่าการดูแลไม่ดีท้องถิ่น ในขณะที่ผู้ที่สามารถจ่ายได้ซื้อสุขภาพและการดูแลระยะยาว (Edebalk 1990 ม.ทรายปี 2007)Genom en rad förändringar som gjorts i lagstiftningen under 1900-talet har dock successivt omsorgen om de äldre hjälpbehövande gått från att ha varit de anhörigas - framför allt de vuxna barnens, till att bli samhällets - framför allt kommunernas, ansvar (M Sand, 2007). Den första förändringen utgjordes av införandet av en allmän pensionsförsäkring 1913, som gjorde att ansvaret för de äldre kunde flyttas från den kommunala fattigvården och istället övertas av staten (Edebalk 2003;1990; M Sand 2007). En annan förändring utgjordes av den starka utbyggnaden av ålderdomshem, som skedde under första halvan av 1900-talet. Ålderdomshemmen var länge den enda vårdformen för äldre. Ett ökat antal äldre i kombination med en otillräcklig samhällsekonomi omöjliggjorde dock en utveckling mot fortsatt utbyggnad, och kritik kom att riktas mot den. Detta, tillsammans nya förutsättningar, exempelvis ett utökat pensionssystem 1946, gjorde att alternativa vårdformer började ta form vid 1900-talets mitt (Edebalk 2003;1990; Odén 1985).Bland annat öppnade detta upp för utvecklandet av hemhjälp, eller hemtjänst som det idag kallas, som ett alternativ för de äldre som nu kunde klara sig tillräckligt bra i det egna hemmet för att inte behöva flytta till ålderdomshem. Verksamheten anammades snabbt av ansvariga för äldreomsorgen, som i och med denna fick tillgång till ett billigare alternativ till institutionsvården. Så småningom fick vi en ny politisk riktning mot vård i hemmet - startskottet för den så kallade hemmaboendeideologin (Edebalk 1990; Edebalk 2003; Szebehely 1995). Både Ulmanen (2006, s.18) och M Sand (2007, s.65) kallar detta för en valfrihetsrevolution, och syftar då både på de äldre - fattiga som rika - som för första gången i historien fick möjlighet att leva ett liv utan fullständigt beroende av familjen, och på deras vuxna barn - i regel döttrar, som i och med detta kunde välja att lönearbeta.Hemtjänstens verksamhet expanderade snabbt och kraftigt ända fram till slutet av 70-talet. Efter detta vände dock utvecklingen mot en minskning av antalet med hemhjälp. Samma sak gäller utvecklingen av institutionsvården (Szebehely, 1995). Denna utveckling kommer vi i denna uppsats att ha anledning att återkomma till, vilket görs under nästa rubrik.1956 kom dessutom en ny Socialhjälpslag, vilken ersatte den gamla så kallade Fattigvårdslagen. I och med denna lag stärktes de äldres självständighet ytterligare. Bland annatT. Rönnbäck & A. Radyn5innebar lagen möjligheter för äldre att få rätt till socialhjälp, med följden att eventuella vuxna barns juridiska skyldigheter att sörja för den äldre därmed upphörde (Odén 1985). Samma skyldigheter togs ur familjelagstiftningen 1979 (Sundström & Johansson 2005). Syftet med detta var bland annat att göra äldre mindre beroende av sina barn, något som stärktes ytterligare genom att kommunerna, i samband med den kraftiga expansionen av offentlig sektor under 60- och 70-talen, blev skyldiga att tillhandahålla boende och omsorg för dessa (SOU 1997:170, i M Sand 2007). Motiven för denna utveckling var bland andra att i större utsträckning kunna säkra den äldres välbefinnande. Detta då man sett att äldre kunde fara illa på grund av att anhöriga av olika anledningar inte klarade av att ge den äldre god omvårdnad (M Sand 2007).
Omsätts, vänta..