Den sociala, ekonomiska, politiska

Den sociala, ekonomiska, politiska och kulturella kontexten inom vilken äldreomsorgen i Sverige verkar, har förändrats mycket sedan dess uppkomst vid början av 1900-talet. I fokus har alltid frågan om vem som ska ha det primära ansvaret för de äldre hjälpbehövande - familjen eller samhället - varit (M Sand 2007).
Om man ser på detta historiskt kan vi se att samhället alltid har tagit ett visst ansvar för de äldre, men att fram till 1956 var detta primärt familjens ansvar. De äldre som inte klarade sig själva och inte hade anhöriga att förlita sig på, var hänvisade till den kommunala fattigvården, medan de som hade råd kunde köpa vård och omsorg (Edebalk 1990; M Sand 2007).
Genom en rad förändringar som gjorts i lagstiftningen under 1900-talet har dock successivt omsorgen om de äldre hjälpbehövande gått från att ha varit de anhörigas - framför allt de vuxna barnens, till att bli samhällets - framför allt kommunernas, ansvar (M Sand, 2007). Den första förändringen utgjordes av införandet av en allmän pensionsförsäkring 1913, som gjorde att ansvaret för de äldre kunde flyttas från den kommunala fattigvården och istället övertas av staten (Edebalk 2003;1990; M Sand 2007). En annan förändring utgjordes av den starka utbyggnaden av ålderdomshem, som skedde under första halvan av 1900-talet. Ålderdomshemmen var länge den enda vårdformen för äldre. Ett ökat antal äldre i kombination med en otillräcklig samhällsekonomi omöjliggjorde dock en utveckling mot fortsatt utbyggnad, och kritik kom att riktas mot den. Detta, tillsammans nya förutsättningar, exempelvis ett utökat pensionssystem 1946, gjorde att alternativa vårdformer började ta form vid 1900-talets mitt (Edebalk 2003;1990; Odén 1985).
Bland annat öppnade detta upp för utvecklandet av hemhjälp, eller hemtjänst som det idag kallas, som ett alternativ för de äldre som nu kunde klara sig tillräckligt bra i det egna hemmet för att inte behöva flytta till ålderdomshem. Verksamheten anammades snabbt av ansvariga för äldreomsorgen, som i och med denna fick tillgång till ett billigare alternativ till institutionsvården. Så småningom fick vi en ny politisk riktning mot vård i hemmet - startskottet för den så kallade hemmaboendeideologin (Edebalk 1990; Edebalk 2003; Szebehely 1995). Både Ulmanen (2006, s.18) och M Sand (2007, s.65) kallar detta för en valfrihetsrevolution, och syftar då både på de äldre - fattiga som rika - som för första gången i historien fick möjlighet att leva ett liv utan fullständigt beroende av familjen, och på deras vuxna barn - i regel döttrar, som i och med detta kunde välja att lönearbeta.
Hemtjänstens verksamhet expanderade snabbt och kraftigt ända fram till slutet av 70-talet. Efter detta vände dock utvecklingen mot en minskning av antalet med hemhjälp. Samma sak gäller utvecklingen av institutionsvården (Szebehely, 1995). Denna utveckling kommer vi i denna uppsats att ha anledning att återkomma till, vilket görs under nästa rubrik.
1956 kom dessutom en ny Socialhjälpslag, vilken ersatte den gamla så kallade Fattigvårdslagen. I och med denna lag stärktes de äldres självständighet ytterligare. Bland annat
T. Rönnbäck & A. Radyn
5
innebar lagen möjligheter för äldre att få rätt till socialhjälp, med följden att eventuella vuxna barns juridiska skyldigheter att sörja för den äldre därmed upphörde (Odén 1985). Samma skyldigheter togs ur familjelagstiftningen 1979 (Sundström & Johansson 2005). Syftet med detta var bland annat att göra äldre mindre beroende av sina barn, något som stärktes ytterligare genom att kommunerna, i samband med den kraftiga expansionen av offentlig sektor under 60- och 70-talen, blev skyldiga att tillhandahålla boende och omsorg för dessa (SOU 1997:170, i M Sand 2007). Motiven för denna utveckling var bland andra att i större utsträckning kunna säkra den äldres välbefinnande. Detta då man sett att äldre kunde fara illa på grund av att anhöriga av olika anledningar inte klarade av att ge den äldre god omvårdnad (M Sand 2007).

Resultat (thailändska) 1:

บริบททางสังคม เศรษฐกิจ การเมือง และวัฒนธรรมในการดูแลผู้สูงอายุในสวีเดน ดูเหมือนจะ มีการเปลี่ยนแปลงมากตั้งแต่ที่เกิดขึ้นในศตวรรษที่ 20 ต้น โฟกัสอยู่เสมอคำถามของที่ควรมีความรับผิดชอบหลักสำหรับผู้สูงอายุยากจนครอบครัวหรือสังคม-ถูก (M ทราย 2007)ถ้าคุณดูที่อดีต เราจะเห็นว่า สังคมได้เสมอรับผิดชอบบางอย่างสำหรับผู้สูงอายุ แต่จนถึงปี 1956 นี้เป็นหลักความรับผิดชอบที่ครอบครัว ผู้สูงอายุที่ล้มตัวเอง และไม่มีญาติพึ่ง ถูกเรียกว่าการดูแลไม่ดีท้องถิ่น ในขณะที่ผู้ที่สามารถจ่ายได้ซื้อสุขภาพและการดูแลระยะยาว (Edebalk 1990 ม.ทรายปี 2007)Genom en rad förändringar som gjorts i lagstiftningen under 1900-talet har dock successivt omsorgen om de äldre hjälpbehövande gått från att ha varit de anhörigas - framför allt de vuxna barnens, till att bli samhällets - framför allt kommunernas, ansvar (M Sand, 2007). Den första förändringen utgjordes av införandet av en allmän pensionsförsäkring 1913, som gjorde att ansvaret för de äldre kunde flyttas från den kommunala fattigvården och istället övertas av staten (Edebalk 2003;1990; M Sand 2007). En annan förändring utgjordes av den starka utbyggnaden av ålderdomshem, som skedde under första halvan av 1900-talet. Ålderdomshemmen var länge den enda vårdformen för äldre. Ett ökat antal äldre i kombination med en otillräcklig samhällsekonomi omöjliggjorde dock en utveckling mot fortsatt utbyggnad, och kritik kom att riktas mot den. Detta, tillsammans nya förutsättningar, exempelvis ett utökat pensionssystem 1946, gjorde att alternativa vårdformer började ta form vid 1900-talets mitt (Edebalk 2003;1990; Odén 1985).Bland annat öppnade detta upp för utvecklandet av hemhjälp, eller hemtjänst som det idag kallas, som ett alternativ för de äldre som nu kunde klara sig tillräckligt bra i det egna hemmet för att inte behöva flytta till ålderdomshem. Verksamheten anammades snabbt av ansvariga för äldreomsorgen, som i och med denna fick tillgång till ett billigare alternativ till institutionsvården. Så småningom fick vi en ny politisk riktning mot vård i hemmet - startskottet för den så kallade hemmaboendeideologin (Edebalk 1990; Edebalk 2003; Szebehely 1995). Både Ulmanen (2006, s.18) och M Sand (2007, s.65) kallar detta för en valfrihetsrevolution, och syftar då både på de äldre - fattiga som rika - som för första gången i historien fick möjlighet att leva ett liv utan fullständigt beroende av familjen, och på deras vuxna barn - i regel döttrar, som i och med detta kunde välja att lönearbeta.Hemtjänstens verksamhet expanderade snabbt och kraftigt ända fram till slutet av 70-talet. Efter detta vände dock utvecklingen mot en minskning av antalet med hemhjälp. Samma sak gäller utvecklingen av institutionsvården (Szebehely, 1995). Denna utveckling kommer vi i denna uppsats att ha anledning att återkomma till, vilket görs under nästa rubrik.1956 kom dessutom en ny Socialhjälpslag, vilken ersatte den gamla så kallade Fattigvårdslagen. I och med denna lag stärktes de äldres självständighet ytterligare. Bland annatT. Rönnbäck & A. Radyn5innebar lagen möjligheter för äldre att få rätt till socialhjälp, med följden att eventuella vuxna barns juridiska skyldigheter att sörja för den äldre därmed upphörde (Odén 1985). Samma skyldigheter togs ur familjelagstiftningen 1979 (Sundström & Johansson 2005). Syftet med detta var bland annat att göra äldre mindre beroende av sina barn, något som stärktes ytterligare genom att kommunerna, i samband med den kraftiga expansionen av offentlig sektor under 60- och 70-talen, blev skyldiga att tillhandahålla boende och omsorg för dessa (SOU 1997:170, i M Sand 2007). Motiven för denna utveckling var bland andra att i större utsträckning kunna säkra den äldres välbefinnande. Detta då man sett att äldre kunde fara illa på grund av att anhöriga av olika anledningar inte klarade av att ge den äldre god omvårdnad (M Sand 2007).

Resultat (thailändska) 2:

สังคมเศรษฐกิจบริบททางการเมืองและวัฒนธรรมในการที่ผู้สูงอายุในสวีเดนดูเหมือนจะมีการเปลี่ยนแปลงเกิดขึ้นมากตั้งแต่ในช่วงต้นทศวรรษ 1900 โฟกัสอยู่เสมอคำถามของผู้ที่ควรจะมีความรับผิดชอบหลักสำหรับผู้สูงอายุในความต้องการ - ครอบครัวหรือชุมชน. - รับ (M ทราย 2007)
ถ้าคุณดูที่นี้ในอดีตเราจะเห็นสังคมที่มักจะมีความรับผิดชอบบางอย่างสำหรับผู้สูงอายุ แต่จนถึง 1956 นี่เป็นความรับผิดชอบหลักของครอบครัว ผู้สูงอายุที่ไม่สามารถตัวเองและไม่ได้มีญาติพึ่งพาได้รับการเรียกว่าโล่งใจที่ไม่ดีในเขตเทศบาลเมืองขณะที่ผู้ที่สามารถจ่ายได้สามารถซื้อการดูแลสุขภาพ (Edebalk 1990; M ทราย 2007).
ผ่านชุดของการเปลี่ยนแปลงที่เกิดขึ้นกับการออกกฎหมาย ในช่วงปี 1900 ได้ค่อยๆดูแลผู้สูงอายุที่ต้องการความช่วยเหลือได้หายไปจากการเป็นสมาชิกในครอบครัว - โดยเฉพาะอย่างยิ่งเด็กผู้ใหญ่ที่จะเป็นชุมชน - โดยเฉพาะอย่างยิ่งรัฐบาลท้องถิ่นมีความรับผิดชอบ (M ทราย, 2007) การเปลี่ยนแปลงครั้งแรกประกอบด้วยการแนะนำของเงินบำนาญสากลในปี 1913 ซึ่งหมายความว่าความรับผิดชอบสำหรับผู้สูงอายุอาจจะย้ายจากเทศบาลบรรเทายากจนและสันนิษฐานแทนโดยรัฐ (Edebalk 2003; 1990; M ทราย 2007) การเปลี่ยนแปลงอื่นถูกสร้างขึ้นโดยการขยายตัวที่แข็งแกร่งของบ้านที่อยู่อาศัยซึ่งเกิดขึ้นในช่วงครึ่งปีแรกของปี 1900 บ้านวัยชราก็ยังคงรูปแบบเฉพาะของการดูแลผู้สูงอายุ จำนวนที่เพิ่มขึ้นของผู้สูงอายุในการรวมกันกับเศรษฐกิจของประเทศไม่เพียงพอทำให้มันเป็นไปไม่ได้ แต่แนวโน้มการขยายตัวต่อไปและวิจารณ์ได้โดยตรงต่อมัน นี้พร้อมเงื่อนไขใหม่เช่นเงินบำนาญที่เพิ่มขึ้นในปี 1946 คือการที่รูปแบบทางเลือกของการดูแลเริ่มเป็นรูปเป็นร่างในปี 1900 กลาง (Edebalk 2003; 1990; Oden 1985).
เหนือสิ่งอื่น ๆ นี้เปิดขึ้นสำหรับการพัฒนาของบ้านช่วยเหลือหรือบ้านช่วยเหลือซึ่งวันนี้จะเรียกว่า เป็นทางเลือกสำหรับผู้สูงอายุที่ตอนนี้สามารถรับมือได้ดีพอในบ้านของตัวเองที่ไม่ได้มีการย้ายเข้าไปอยู่ในบ้านที่อยู่อาศัย ธุรกิจถูกนำมาใช้อย่างรวดเร็วโดยที่รับผิดชอบในการดูแลของพวกเขาที่มีนี้มีการเข้าถึงทางเลือกที่ถูกในการดูแลสถาบัน ในที่สุดเรามีทิศทางการเมืองใหม่ของการดูแลที่บ้าน - จุดเริ่มต้นของอุดมการณ์ที่อาศัยอยู่ในบ้านที่เรียกว่า (Edebalk 1990; Edebalk 2003; Szebehely 1995) ทั้งสอง Ulmanen (2006, หน้า 18) และเอ็มแซนด์ (2007, p.65) นี้เรียกว่าการปฏิวัติเสรีภาพและมีจุดมุ่งหมายทั้งผู้สูงอายุ - คนรวยและคนจน - ซึ่งเป็นครั้งแรกในประวัติศาสตร์ที่มีโอกาสที่จะมีชีวิตอยู่ชีวิตโดยไม่ต้อง อย่างเต็มที่ขึ้นอยู่กับครอบครัวและเด็กผู้ใหญ่ของพวกเขา -.
มักลูกสาวที่ในการทำเช่นนั้นอาจจะเลือกที่จะทำงานสำหรับการจ่ายหน้าแรกช่วยเหลือธุรกิจขยายตัวอย่างรวดเร็วและอย่างมีนัยสำคัญจนกว่าจะสิ้นสุดของยุค70 หลังจากนี้ แต่หันแนวโน้มที่มีต่อการลดจำนวนของแม่บ้านที่ เช่นเดียวกับการพัฒนาของการดูแลสถาบัน (Szebehely, 1995) การพัฒนานี้เราจะอยู่ในบทความนี้จะมีเหตุผลที่จะกลับมาซึ่งจะกระทำภายใต้หัวข้อต่อไป.
1956 ยังมาทำหน้าที่ให้ความช่วยเหลือสังคมใหม่ซึ่งแทนที่เก่าที่เรียกว่าพระราชบัญญัติการบรรเทาแย่ กฎหมายนี้มีความเข้มแข็งเป็นอิสระของผู้สูงอายุต่อไป เหนือสิ่งอื่นใดตัน
Rönnbäckและเอ Radyn
5 โอกาสเพิ่มเติมพระราชบัญญัติสำหรับผู้สูงอายุที่จะมีสิทธิ์ได้รับความช่วยเหลือทางสังคมที่มีผลที่ภาระทางกฎหมายเด็กผู้ใหญ่ใด ๆ ที่จะให้สำหรับผู้สูงอายุจึงหยุด (Oden 1985)
ภาระหน้าที่เดียวกันนี้ถูกนำออกมาของรหัสครอบครัว 1979 (Sundstrom Johansson และ 2005) วัตถุประสงค์ของการนี้คือการทำให้ผู้สูงอายุน้อยขึ้นอยู่กับเด็กของพวกเขาซึ่งได้รับความเข้มแข็งต่อไปโดยเทศบาลในการเชื่อมต่อกับการขยายตัวที่แข็งแกร่งของภาครัฐในช่วงยุค 60s และ 70s, จำเป็นต้องให้ที่พักและการดูแลสำหรับพวกเขา ( SOU 1997: 170 ในเอ็มแซนด์ 2007) เหตุผลในการพัฒนานี้เป็นหนึ่งในกลุ่มคนอื่น ๆ ในระดับสูงเพื่อให้แน่ใจว่าสวัสดิการของผู้สูงอายุ นี่คือเมื่อพูดถึงคนที่มีอายุมากกว่าจะมาถึงอันตรายเพราะญาติด้วยเหตุผลต่างๆไม่สามารถที่จะให้การพยาบาลที่ดีเก่า (เอ็มแซนด์ 2007)

Resultat (thailändska) 3:

ในสังคมเศรษฐกิจการเมืองและวัฒนธรรมซึ่งภายในบริบทของการดูแลผู้สูงอายุในประเทศสวีเดนเป็นไปได้ที่จะมีการเปลี่ยนแปลงไปมากนักนับตั้งแต่ก่อตั้งในช่วงต้นของปี 2443 โฟกัสอยู่เสมอมีคำถามที่ผู้ที่ควรมีความรับผิดชอบหลักในผู้สูงอายุคนขัดสน - ครอบครัวหรือสังคม - ได้รับการ ( ม . 2007 ทราย